Artros på häst
Gabriella Peterhoff ()
Artros är en degenerativ ledsjukdom som leder till nedbrytning av ledbrosket. Artros karaktäriseras av sviktande ledfunktion med varierande destruktion av ledbrosk och förändring av lednära ben. Cirka 80 % av ledbroskets vikt består av vatten. Vattnet verkar stötdämpande och möjliggör en förändring eller deformering av ledbrosket vid belastning. Vid artros ökar vattenhalten i brosket till över 90 % vilket leder till försämrad elasticitet och stötdämpning. Syfte med denna litteraturstudie är att undersöka orsakerna till artros samt svara på frågorna; Vad orsakar artros? Kan man bromsa artrosens utveckling?
Ledbrosket (det hyalina brosket) som täcker benen i leden saknar lymf- och blodkärl samt nerver. Därför kan en skada i ledbrosket vara svår att upptäcka. Ledbroskets främsta funktioner är att minska friktionen mellan skelettändarna i leden samt förbättra passformen. Brosket har även en stötdämpande funktion och skyddar skelettet mot slitage. Den låga metabolismen i brosket medför att dess förmåga till läkning är dålig. Storleken på skadan har betydelse, mindre skador har goda chanser att läka helt vilket större skador aldrig gör. (Hägg
Svensson, Olga, Diagnostisk anestesi i hästens distala framben : faktorer att ha i åtanke. First cycle, G2E. Uppsala: SLU, Dept. of Clinical Sciences (until )
| PDF 1MB |
Abstract
Diagnostiska anestesier lagda som infiltration, perineurala eller intraartikulära, är metoder som vanligtvis används i samband med hältutredning på häst. Till hästens distala framben räknas strukturer från karpus och nedåt, inklusive metakarpus, kota, kronben och hov med tillhörande leder och mjukvävnad i form av senor, ligament och muskler. Att ha kunskap om anatomin och strukturer som hör till dessa delar är en väsentlig del i arbetet för att lokalisera ursprunget till smärta vid en hältundersökning. Detta arbete inkluderar anestesier som omfattar vävnaderna runt kotleden och nedåt.
Då diagnostiska anestesier används för att lokalisera varifrån smärtan utgår, börjar man vanligtvis bedöva längst distalt på hästens ben för att sedan arbeta sig uppåt och bedöva mer och mer av benet tills hältan minskat eller försvunnit helt. En diagnostisk bedövning kan tala om vart smärtan kommer ifrån men inte vad den orsakas av. Vid en hältutredning går man därför ofta vidare med andra
Rosenqvist, Josefine, Ultraljud av karpus på häst : en metodbeskrivning. SLU, Dept. of Clinical Sciences (until ), Uppsala. Uppsala: SLU, Dept. of Clinical Sciences (until )
Abstract
Lameness from the carpus is not unusual in the horse. Multiple soft tissue structures such as tendons, ligaments, the joint capsule and synovial structures can be the originating source. All these structures can be examined with ultrasound, although a description of a systematic examination method is lacking. That is – which structures, what they look like in an ultrasound examination, how to look at them in the best way, and in what order.
To make such a description, the literature on carpal anatomy was reviewed, and several dissections and ultrasound examinations were made.
The anatomy, with focus on the soft tissue structures, was described based on current literature and from the dissections including the photographs taken. Thereafter, ultrasound examinations were made of a carpus from a euthanised horse, to see which structures could be identified and to design a systematic examination technique. This was then applied on two living horses, on several occasions.
The final result was, tha
.
.