Gustavianernas poesi/Pojkarne
| Diktad till musik tonsatt av Gluck. |
[&#;&#;]
POJKARNE.
Jag minns den ljufva tiden,
jag minns den som i går,
då oskulden och friden
tätt följde mina spår,
då lasten var en häxa
och sorgen snart försvann,
då allt — utom min läxa —
jag lätt och lustigt fann.
Uppå min mun var löjet
och hälsan i min blod,
i själen bodde nöjet,
hvar människa var god.
Hvar pojke, glad och yster,
var strax min hulda bror;
hvar flicka var min syster,
hvar gumma var min mor.
Jag minns de fria fälten,
jag mätt så mången gång,
där ofta jag var hjälten
i lekar och i språng,
de tusen glada spratten
i sommarns friska vind
med fjärlarna i hatten
och purpurn på min kind.
Af falskheten och sveken
jag visste intet än:
i hvar kamrat af leken
jag såg en trogen vän.
De långa lömska kifven,
dem kände icke vi:
när örfilen var gifven,
var vreden ock förbi.
Ej skillnad till personer
jag såg i nöjets dar:
bondpojkar och baroner,
allt för mig lika var.
I glädjen och i yran
den af oss raska barn,
som gaf den längsta lyran,
var den förnämsta karln.
Ej sanning af oss döljdes
uti fört
Pojkarna
Jag minns den ljuva tiden,jag minns den som i går,
då oskulden och friden
tätt följde mina spår,
då lasten var en häxa,
och sorgen snart försvann;
då allt utom min läxa
jag lätt och lustigt fann.
Uppå min mun var löjet
och hälsan i mitt blod,
i själen bodde nöjet.
Var människa var god.
Var pojke, glad och yster,
var strax min hulda bror.
Var flicka var min syster,
var gumma var min mor.
Jag minns de fria fälten,
jag mätt så mången gång,
där ofta jag var hjälten
i lekar och i språng,
de tusen glada spratten
i sommarns friska vind
med fjärlarne i hatten
och purpurn på min kind.
Av falskheten och sveken
jag visste inte än,
i var kamrat av leken
jag såg en trogen vän.
De långa lömska kiven,
dem kände icke vi.
När örfilen var given,
var vreden ock förbi.
Ej skillnad till personer
jag såg i nöjets dar,
bondpojkar och baroner,
allt för mig lika var.
I glädjen och i yran
den av oss raska barn,
som gav den längsta lyran
Pojkarna
1. Jag minns den ljuva tiden,
jag minns den som igår,
då oskulden och friden
tätt följde mina spår,
då lasten var en häxa
och sorgen snart försvann,
då allt utom min läxa
jag lätt och lustigt fann.
2. Uppå min mun var löjet
och hälsan i mitt blod,
i själen bodde nöjet,
var människa var god.
Var pojke, glad och yster,
var strax min hulda bror,
var flicka var min syster,
var gumma var min mor.
3. Jag minns de fria fälten
jag mätt så mången gång,
där ofta jag var hjälten
i lekar och i språng,
de tusen glada spratten
i sommarns friska vind
med fjärilar i hatten
och purpur på min kind.
4. Av falskheten och sveken
jag visste intet än,
i var kamrat av leken
jag såg en trogen vän.
De långa lömska kiven,
de kände icke vi,
när örfilen var given,
var vreden ock förbi.
5. Ej skillnad till personer
jag såg i nöjets dar,
bondpojkar och baroner,
allt för mej lika var.
I glädjen och i yran
den av oss raska barn,
som gav den längsta lyran,
var den förnämsta karln.
6. Ej sanning av oss döljdes
uti förtjänst och fel
oväldigheten följdes
vid minsta kägelspel.
Den trasigaste ungen
vann priset vid vår dom,
när han slog riktigt kun
Pojkarne
Jag mins den ljufva tiden,
Jag mins den som i går,
Då oskulden och friden
Tätt följde mina spår,
Då lasten var en hexa
Och sorgen snart försvann,
Då allt - utom min lexa -
Jag lätt och lustigt fann.
Uppå min mun var löjet
Och helsan i min blod,
I själen bodde nöjet,
Hvar menniska var god.
Hvar pojke, glad och yster,
Var strax min hulda bror;
Hvar flicka var min syster,
Hvar gumma var min mor.
Jag mins de fria fälten,
Jag mätt så mången gång,
Der ofta jag var hjelten
I lekar och i språng,
De tusen glada spratten
I sommarns friska vind
Med fjär'larne i hatten
Och purpurn på min kind.
Af falskheten och sveken
Jag visste inte än:
I hvar kamrat af leken
Jag såg, en trogen vän.
De långa lömska kifven,
Dem kände icke vi:
När örfilen var gifven,
Var vreden ock förbi.
Ej skillnad till personer
Jag såg i nöjets dar:
Bondpojkar och baroner,
Allt för mig lika var.
I glädjen och i yran
Den af oss raska barn,
Som gaf den längsta lyran,
Var den förnämsta karln.
Ej sanning af oss döljdes
Uti förtjenst och fel -
Oväldigheten följdes
Vid minsta kägelspel:
Den trasigaste ungen
Vann priset vid vår dom,
När han slog riktigt kungen
Och gre
.