Om den estetiska resningen
Lars O Ericsson skriver i en krönika (SvD) om vad han tror skulle vara det mest radikala en konstnär kunde göra idag. Han kommer fram till att det skulle vara chockerande med traditionellt måleri: ”till exempel ett färglyriskt måleri à la Karl Isaksson, Åke Göransson eller Carl Kylberg. Inte av nostalgiska skäl, utan för att radikalt avvika från i dag gängse uttryck.”
Så enkelt är det inte. Sådant måleri förekommer i rikliga mängder. Merparten av det som görs i konsten är den traditionella modernismen och de ovannämnda portalgestalterna är ingalunda bortglömda. Vad som däremot skulle vara en chockerande omsvängning vore om den internationella samtidskonstens elittrupper förde fram ett sådant intresse. För det är i det ledet som konsten sorteras med avseende på vad som är kvalitet och vad som skall gälla. Att vi har gott om målare som odlar Isakson (hans namn stavas med enkelt s trots att hans far skrev med dubbelt) & Co är inget som intresserar eller chockerar dem som har definitionsmakten. Om man tänker sig en förändring skulle det vara nödvändigt att skapa ett motiv för varför det skulle vara intressant. Och just här ligger svårigheten
Porträtt
Den lilla skälvning som retromåleriet har skapat kommenteras av Clemens Poellinger (SvD). Intressant nog tycks det figurativa retromåleriet vara det enda som stör ordningen i konstvärlden. Det man håller fast vid är en klassisk estetik och det kan bli för mycket för samtidsagenterna. I övrigt kan man lugnt säga att man får göra vad man vill utan att bli attackerad. Modernisterna har kommit tillbaka men befinner sig automatiskt längre ner i hierarkin. Samtidskonsten brottas med problemet att den inte lyckas utmana sig själv och tycks främst vara inriktad på att hävda sitt berättigande genom samhällsmedvetenhet. Samtidskritiken är klar över problemet men lastar inte konstnärerna utan curatorerna som har synnerligen svårt att få till någon riktigt lyckad utställning med tema och curatorns statement.
Figurativt måleri förekommer som samtidskonst och dit får man räkna Ditte Ejlerskov som just har färdigställt ett porträtt av den tidigare danska statsministern Helle Thorning-Schmidt. Porträtt kan någon gång inta en plats i samtidskonsten men vanligtvis brukar det röra sig om expressiva eller stiliserade sådana. Ditte Ejlerskovs porträtt försvaras av Thomas Millroth (SDS) o
Lars Vilks
Lars Endel Roger Vilks, född 20 juni i Helsingborg, död 3 oktober i en bilolycka utanför Markaryd,[1][2] var en svenskkonstnär, konstvetare, författare och debattör.
Lars Vilks var bland annat känd för sitt kontroversiella konstverk Nimis, placerat i Kullabergs naturreservat alternativt i den av Vilks skapade staten Ladonien, där även hans bokverk Arx finns att beskåda. Andra kontroversiella konstverk var hans teckning av Muhammed som rondellhund. Han gjorde även världens största rondellhund.[3] Som konstteoretiker argumenterade han för det institutionella konstbegreppet, i huvudsak genom sin blogg.
Konstnärlig verksamhet
Lars Vilks, som hade lettisk-svenska föräldrar,[4] var självlärd som konstnär men akademiskt utbildad som konstteoretiker med en filosofie doktorsexamen[5] i konstvetenskap vid Lunds universitet Han var därefter tillförordnad professor i konstteori vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.[6] Han undervisade på Statens Kunstakademi i Oslo från till och var sedan professor i konstteori vid konsthögskolan i Bergen fram till [4]
Inledningsvis ägnade han sig på talet åt måleri, men karaktärise
Lars Vilks uppkäftighet och anarkism sprudlar
Retrospektiven i Höganäs är ändå inte helt lyckad
De två männen står uppe på en kulle, en sandbank troligen. Deras kroppar utstrålar både koncentration och avslappning, en vaksamhet, i motljuset nästan en hotfullhet eftersom deras ansiktsuttryck inte går att uppfatta. Bara det kraftiga. En ensam fågel fladdrar uppe i skyn, men är det taggtråd eller snår där i förgrunden?
Verket ”Landskap med livvakter” är ett av de sorgligare på den stora Lars Vilks-retrospektiven som visas i Höganäs. Här saknas de humoristiska, teoretiska eller kluriga underströmmar som så ofta utmärkte Vilks konstnärskap. En glimt, ett snapshot från en lika bevakad som skyddad människa.
Så visst är det verk som kickade igång med rondellhundsteckningen både konkret närvarande och samtidigt som en stor skugga i rummet. Även om kuratorerna, troligen av säkerhetsskäl, valt bort att visa själva teckningen utan i stället koncentrerat utställningen till äldre verk och satsat på att försöka ge en bred bild.
Jag måste säga att det inte helt lyckas, med den breda bilden. Det blir väldigt mycket ”tell, don't show”. Lars Vilks var mycket riktigt autodida
Lars Vilks
This article may need to be rewritten to comply with Wikipedia's quality standards, as good article but has some grammatical errors and could benefit from minor edits over can help. The talk page may contain suggestions.(October ) |
Swedish artist and activist (–)
Lars Endel Roger Vilks (20 June – 3 October )[1] was a Swedish visual artist and activist who was known for the controversy surrounding his drawings of Muhammad. Many years earlier he had created the sculptures Nimis and Arx, made of driftwood and rock, respectively. The area where the sculptures are located was proclaimed by Vilks as an independent country, "Ladonia".
Early life and academic career
[edit]Vilks was born in Helsingborg, Sweden. His second given name Endel was Estonian, given by his father Eino Vilks who was of Estonian and Latvian descent.[2] His mother was Swedish.[3] He earned his doctoral degree in art history from Lund University in , and worked at the Oslo National Academy of the Arts from to From to , he was a professor in art theory at the Bergen National Academy of the Arts. As an art theorist, Vilks was a proponent of the i